Både i lördags och igår gav jag mig faktiskt ut på en uteritt, dock inte förbi den läskiga backen utan vi undersökte några olika mysiga skogsvägar.

 

På tal om den läskiga backen så har jag pratat med ägaren och tydligen har han mer eller mindre alltid reagerat i den backen, det är något med den backen som han inte alls gillar. Så det är väl bara till att träna på att gå där och försöka bli av med hans fobi för den. Annars är han väldigt lugn och trygg i övrigt, visst han har hoppat till lite grann nu när vi varit ute men det var inga större problem. 

 

Vita kor har jag fått höra inte heller är hans favoriter att möta, vilket vi så klart mötte igår. Jag funderade ett tag på att hoppas av men bestämde mig för att se hur han skulle reagera, det gick överförväntan. Han lunkade ganska lugnt på, med spetsade öron och jag försökte vara så avslappnad det gick och berömde honom, han tuggade och sänkte sig. Det kändes väldigt bra att vi kunde gå förbi så pass lugnt men också att vi tagit oss ut på två uteritter!

 

Jag övertolkar lätt hans rörelser och är säker på att han ska hoppa till eller rusa iväg, jag känner att jag blir lite osäker då och säkerligen så spänner jag mig men han verkar inte påverkas nämnvärt av det. Dessa signaler finns så djupt inom mig att min reaktion sker automatiskt. Tex när han ser något spännande så höjer han huvudet, spetsar öronen och liksom trippar lite men det händer inte mer än så, eller när han glömmer lyfta på fötterna ordentligt och råkar snubbla då är jag också säker på att NU händer något. Men nej, det gör det inte!

 

Han är allt bra go den lille svarta! Och ju mer vi lär känna varandra ju bättre lär det bli. Imorgon ska jag hälsa  på honom igen, tänkte då köra lite löst i paddocken, över bommar för att mjuka upp honom lite och sen täckte jag att vi mest skulle ha lite roligt.