Jag blir tooookig
Mamma är den som tar hand om det mesta och är nästan jämt låst i hemmet, jag vill hjälpa henne så jag gör så mycket jag bara kan. Men vad jag än gör så klagar hon alltid, detta har lett till att jag har mindre och mindre ork och känner mig bara tomt och deppig.
Och så fort någon annan i familjen ska göra något så frågar de alltid mig om hjälp, jag vill också ha fritid! Jag klarar saker själv, varför gör inte dem de?
Mina föräldrar har redan en väldigt dålig relation som de vägrar försöka göra något åt fast än att jag har försökt hjälpa dem tusen gånger. Detta påverkar mig och min lillebror väldigt mycket.
Jag känner mig nu återigen hängig, ont/kramper i magen och spänd i käkar/ont i tänderna. Jag har även närmare till ilska, ledsamhet, uppgivenhet m.m. är till lycka..
Jag vet heller inte om det är denna situationen som bidrar till att jag har svårt att se fram emot saker, jag har liksom tappat min "längtans-känsla". Det var väldigt längesedan som jag kände en äkta längtan till något. Visst jag tycker att saker ska bli roligt, men jag kan inte längta så som jag gjorde förr.
Som när vi var iväg på vår första "riktiga" utlandssemester förra året till Gran canaria så tyckte jag att det skulle vara roligt men det var mer "jaha, vi ska åka på semester" och när vi kom hem var det "jaha, det där var ju kul"
jag har liksom svårt att förstå att saker ska hända eller har hänt också, det känns som att något händelse i mitt liv blockerat mig men jag vet inte vad...
vet hur den känslan är.. förhoppningsvis löser de sej väl men föräldrar kan va lite svåra ibland.. jag har ju nästintill ingen kontakt med min pappa och när vi väl pratar klagar han hela tiden..
Det kommer bli så mycket bättre när du flyttar, jag lovar!
Jag och min mamma drog inte jämnt alls och var alltid i luven på varandra när jag bodde hemma, men nu har vi en helt OK relation.
Jag förstår så väl hur det känns och jag hoppas du orkar stå ut lite till. Styrkekramar till dig!
Sv; vi kommer sakna dej också! men se nu till att ta vara på ditt liv så ska jag behandla din tös som en prinsessa!
Usch vilket svårt och jobbigt läge.. :( :( Vi har inte heller den mest sammansvetsade familjen, och mkt skuldkänslor och ångest uppstår i mig.. Men man får försöka göra det man kan. :/
Det låter verkligen som vi har en del gemensamt!!
Åh gumman då :( Jag förstår att du vill flytta! Kan vi inte chatta på msn nån dag, det var längesen?
Jag finns här och saknar dig massor!
<3
kändre precis samma som du när jag skulle flytta hemifrån, dessutom tyckte jag att allt blivit tio gånger värre. Tror det är någon form av längtan. Men jag lovar dig, att när du flyttar hemifrån kommer du tycka att det är det bästa du gjort och du kommer få en mycket bättre relation med dina föräldrar! =)
åh gumman.. förstår dig precis! och jag finns här om du vill prata... även när du har flyttat, hihi :)
Styrkekramr!
Nemen stackare =/ Gud jag skulle aldrig palla att bo hemma, men du tro mig det var inte lätt att bo med svärmor i ett år även om dom är hur snälla som helst.
Jag flyttade in till min sambos familj när jag var 18 år tills att vi flyttade till vårat egna hus. Orsaken var att jag pallade inte att bo hemma längre även om det många gånger var jobbigt att bo i Martins familj så tog jag hellre det, för hem skulle jag aldrig igen!
Skulle det bli slut mellan mig o Martin (vilket aldrig kommer ske) men ändå, så skulle jag inte ha någonstans att ta vägen, jag tror inte min mamma skulle bli glad om jag flyttade dit igen.. jag vet inte om jag vill påstå att hon är så duktig på att stötta eller bry sig heller faktiskt, har varit lite tråkigt på den delen..
Så har du en familj som bryr sig så är det guld värt.
Det kommer nog kännas mycket lättare och bättre när du flyttar, kan ni ju börja sakna varandra till och med:)
Hur långt är det kvar nu till flytten???
Imorgon ska vi sova i lägenheten för första gången:D!!! Sen blir det Takida på lördagkväll, kommunens kändisar haha ^^
