Usch, jag har fått en sån där ångestklump i magen igen. Får massa minnen som ploppar upp i huvudet hela tiden, från min barndom och min underbara tid här i huset där jag vuxit upp. Det känns som himla sorgligt att det nu är på riktigt, jag ska flytta hemifrån en gång för alla. En väldigt märklig tanke!

Det känns faktiskt som att jag ska åka och bosätta mig på en helt främmande planet som att jag aldrig mer kommer att få se min familj, mina vänner och allt som betyder något för mig.
Jag vet ju självklart att det inte är så, men det är den känslan jag har just nu. Samtidigt som det kommer göra mig gott att komma härifrån kommer det göra mig väldigt illa. Det känns nästan som att jag kommer bli bortlämnad och aldrig mer ha någon kontakt med någon. Det känns både hemskt men samtidigt spännande.

Varför ska det alltid vara massa känslor inblandade, kan man inte bara få vara neutral?
Någon som känner ingen mina känslor?